Intensiv isdramatik i 4 Nations Face-Off 2025
4 Nations Face-Off samlade i februari 2025 Kanada, USA, Sverige och Finland till en kort turnering med NHL:s bästa spelare i landslagströjor. Det var första gången sedan World Cup 2016 som NHL-stjärnorna möttes i nationslag, och turneringen ersatte ligans All-Star-helg. På nio dagar hann den bjuda på tre slagsmål på nio sekunder, en svensk utslagning på inbördes möte och en final som avgjordes i förlängning. Här är turneringen match för match och vad den betydde utanför isen.
Fyra nationer och ett kort format
Turneringen spelades mellan den 12 och 20 februari 2025, med gruppspel i Bell Centre i Montreal och avslutning i TD Garden i Boston. Alla lag mötte varandra en gång, och de två bästa gick till final. Poängen delades ut enligt en modell där seger i ordinarie tid gav tre poäng, seger efter förlängning två, förlust efter förlängning en och förlust i ordinarie tid noll.
Med bara tre matcher per lag blev varje poäng avgörande, och det är samma logik som gör korta turneringar spännande i andra sammanhang. I casinovärlden fungerar topplistorna i turneringar på liknande sätt, där några få resultat avgör placeringen. Hur poängen räknas där går vi igenom i vår guide om casinoturneringar.
Sveriges tre matcher
Tre Kronor öppnade turneringen mot Kanada i Montreal den 12 februari. Matchen gick till förlängning, där Mitch Marner avgjorde till 4–3 för Kanada. Tre dagar senare var det dags för det nordiska derbyt mot Finland, och även det gick till förlängning. Den här gången var det Mikael Granlund som avgjorde, och Finland vann med 4–3.
Inför sista matchen i Boston den 17 februari hade USA redan säkrat finalplatsen. Sverige vann med 2–1 och slutade på fem poäng, lika många som Kanada. Eftersom Kanada vunnit det inbördes mötet var det ändå kanadensarna som gick till final. Två förluster i förlängning, med ett enda mål som skiljelinje i båda, blev skillnaden mellan final och hemresa.
Nio sekunder i Montreal
Den mest omtalade sekvensen i turneringen kom den 15 februari, när USA mötte Kanada i Bell Centre. Bara nio sekunder in i matchen hade tre separata slagsmål brutit ut. Först Matthew Tkachuk mot Brandon Hagel, sedan Brady Tkachuk mot Sam Bennett och till sist J.T. Miller mot Colton Parayko. Publiken var redan uppe i varv efter att ha buat under den amerikanska nationalsången, och klippen spreds snabbt över världen.
USA vann matchen med 3–1 och tog därmed förstaplatsen i gruppen. Men det var bilderna från de första sekunderna som definierade turneringen och visade att rivaliteten mellan de två grannländerna var lika levande som någonsin.
Hockeyn som nationell symbol
Turneringen spelades i ett laddat politiskt läge. USA:s president Donald Trump hade vid upprepade tillfällen talat om Kanada som en möjlig 51:a delstat, och uttalandena hade väckt starka reaktioner i Kanada. Mötet mellan länderna på isen fick därför en betydelse som gick långt utöver sporten, både i Montreal och i Boston.
För Kanada är ishockeyn en del av den nationella identiteten på ett sätt som få andra idrotter är någon annanstans. Efter finalen skrev Kanadas dåvarande premiärminister Justin Trudeau på X att ingen kan ta deras land och ingen kan ta deras spel. Inlägget spreds snabbt och blev en sammanfattning av hur många kanadensare såg på turneringen.
Finalen i Boston
Finalen den 20 februari i TD Garden blev den jämna match som tabellen hade förutspått. Nathan MacKinnon gav Kanada ledningen i första perioden, och matchen var oavgjord efter full tid. I förlängningen avgjorde Connor McDavid till 3–2 och gav Kanada segern.
MacKinnon utsågs till turneringens mest värdefulla spelare. Han gjorde fyra mål på fyra matcher, däribland två i den avgörande gruppspelsmatchen mot Finland och det första målet i finalen. Hos USA var backen Zach Werenski en av de bästa spelarna och stod för flera poäng under turneringen.
Poängräkningen som stoppade Tre Kronor
Tabellen efter gruppspelet visar hur små marginalerna var.
| Lag | Segrar | Segrar efter förlängning | Förluster efter förlängning | Förluster | Mål | Poäng |
|---|---|---|---|---|---|---|
| USA | 2 | 0 | 0 | 1 | 10–4 | 6 |
| Kanada | 1 | 1 | 0 | 1 | 10–9 | 5 |
| Sverige | 1 | 0 | 2 | 0 | 8–9 | 5 |
| Finland | 0 | 1 | 0 | 2 | 8–14 | 2 |
Sveriges fem poäng kom från en seger i ordinarie tid och två förluster efter förlängning, 3 plus 1 plus 1. Kanadas fem kom från en seger efter förlängning och en i ordinarie tid, 2 plus 3. Hade Marner inte avgjort öppningsmatchen och Sverige i stället vunnit i förlängningen hade räkningen sett helt annorlunda ut. Sverige hade fått 2 plus 1 plus 3, alltså 6 poäng, medan Kanada hade stannat på 1 plus 0 plus 3, 4 poäng. Ett enda mål i förlängningen flyttade tre poäng mellan lagen. Den som spelade på Sverige till final förlorade trots lika många poäng som finalisten, eftersom inbördes möte avgjorde. Hur sådana marknader och avgörande regler fungerar beskrivs på Spelinspektionens sida om vadhållning. Sverige var den enda nationen som inte förlorade någon match i ordinarie tid, och ändå blev det ingen final.